Barns & ungas utveckling

RIKTAT STÖD TILL UNGA OCH TILL FAMILJER I BEHOV

Omkring 25 000 barn placeras i samhällsvård varje år. Men när ungdomen fyller 18 ändras allt över en natt. Hanna-Liisa Juntti, socionom och gruppchef vid SOS Barnbyars nationella enhet, jobbade ­tidigare inom socialförvaltningen.

– Jag mötte den här målgruppen och det var enormt frustrerande att se hur det blev när de ­fyllde 18. Då står vi på socialtjänstens sida och säger ­hejdå, lycka till... Det hände att ungdomar ringde och sa att ”Jag brukade längta efter att fylla 18, men jag vill inte vara 18 längre.”, säger hon.

Hennes kollega, socionom och verksamhets­utvecklare Synnöve Corson, fyller i:

– På gruppnivå finns ökad risk att de tar livet av sig, mår dåligt, är arbetslösa eller hemlösa. Det är ett fruktansvärt lidande för de här unga vuxna. Men vi vet också att bara 35 procent av vår målgrupp tar gymnasieexamen och det är ju en sådan samhällsförlust, säger hon.

Det kan vara svårt att hitta placeringar och vissa får flytta, byta skola och komma in en ny familj flera gånger.

– Parallellt ska ungdomen ta igen det man inte fått med sig från början och förbereda sig för en framtid som är tuffare än för andra, säger Hanna-Liisa Juntti och Synnöve Corson flikar in:

– Jag tycker att du brukar sammanfatta det ganska bra. Du ska kliva ut i vuxenlivet tidigare än dina jämnåriga, med mindre resurser på kontot och ensam.

Hon förtydligar att de resurser man pratar om här är emotionella, praktiska, kunskapsmässiga och materiella. Stödprogrammet startade 2019 och omfattar i dag 80 ungdomar årligen.

– Vuxenblivandet är ju en trasslig resa. Man måste få testa och falla, och ha en fast punkt som är ungdomsprogrammet eller stödpersonen. Det finns många bra stödinsatser runtom i samhället men här tar vi ett helhetsgrepp och fungerar som brobyggare, säger hon.

Tillsammans med ungdomen utformar man en handlingsplan som omfattar 12 månader när ungdomen regelbundet träffar sin stödperson en gång i veckan.

”Man måste få testa och falla, och ha en fast punkt som är ungdoms­programmet eller stödpersonen.”

De beskriver att placeringar kan se olika ut – någon får flytta 30 gånger, någon annan har bott stadigvarande hos sin moster. Det gör att ung­domar behöver jobba med olika saker, vilket gör det viktigt att matcha med rätt stödperson.

– Majoriteten är socionomer eller liknande, men även lärare, psykologer, sjuksköterskor eller någon som har någon helt annan karriär för att vi ser att det också funkar, säger Synnöve Corson.

Handlingsplanen utgår från de fyra livsområd­ena hälsa, bostad, arbete och studier samt nätverk och sammanhang. Det kan handla om hjälp med att få den vård som man behöver, praktiska ting som att betala räkningar eller att få stöd att våga utbilda sig fast det gick dåligt i skolan.

– Sen har man möjlighet att vara med på våra öppna gruppverksamheter, med läxläsning och enklare stöd kring saker som man kanske inte kan vänta med att ta upp med sin stödperson. Vi har även tematiska grupper, exempelvis är det ju nu dags att börja tänka på sommarjobb och vi har även sådant som en kurs i körkortsteori, exemplifierar Hanna-Liisa Juntti.

Under årets gång sker löpande ­uppföljningar för att tillse att man exempelvis jobbar efter handlingsplanen, träffar sin stödperson och har relevanta mål. När de tolv månaderna har gått gör man en avstämning.

– Projektet bygger på att ett år är tiden och då är också vårt mål att när det här året har gått, då ska du känna dig klar. Men utslussningstiden ser olika ut. Vi jobbar med mjuka svängdörrar och man är alltid välkommen, exempelvis på våra öppna onsdagar. Inställningen är ”hör av dig när någonting händer i livet så kollar vi vad vi gör”, säger ­Hanna-Liisa Juntti.

De 80 ungdomar som är inskrivna kan med stödet från Erling-Perssons Stiftelse utökas med 25, men det täcker inte behovet.

– Vårt långsiktiga mål är att socialtjänsten ska ta det fulla ekonomiska ansvaret, vare sig det är vi eller någon annan som jobbar med helheten kring ungdomarna på det här sättet, säger Synnöve Corson.

”Vi jobbar med mjuka svängdörrar och man är alltid välkommen.”

Det andra projektet handlar om familjestärk­ande verksamhet. Båda projekten bygger på det program för ensamkommande unga som SOS Barnbyar startade, vilket fick stöd från Erling-­Perssons Stiftelse år 2016.

– Vi såg det stora behovet när deras föräldrar och syskon kom via anknytning – hur en jättefin påbörjad etablering bara totalt avstannade. Man var tvungen att ta hela ansvaret för sina f­­öräldrar och syskon, hoppa av skolan, ta extra jobb för att kunna försörja alla, hitta lägenhet, följa med ­syskon till skolan, tolka – ja allt det här. Då ­startade vi det här familjestärkande projektet, säger Hanna-Liisa Juntti.

Det pågår i Göteborg och Stockholm och ­stöttar just nyanlända familjer, men ska nu breddas till att omfatta en bredare målgrupp.

– Vi står inför stora samhällsutmaningar i Sverige med utanförskap och kriminalitet. Det handlar i grunden om föräldrar och barn som har många riskfaktorer men det finns jättemycket att göra för att stärka skyddsfaktorerna, säger ­Synnöve Corson.

Ungefär 500 000 barn växer upp i utsatta ­familjer i Sverige, en fjärdedel av alla barn. Inom programmet kan familjerna få tillgång till ­olika individanpassade tjänster för att stärka just skyddsfaktorer, motståndskraft och självtillit. Stödet kan vara praktiskt stöd i vardagen, utbildning, kunskapshöjande insatser, arbetsrelaterade insatser, lovaktiviteter, studiebesök eller sociala och pedagogiska aktiviteter. De båda menar att det finns väldigt mycket att göra tillsammans med föräldrarna och barnen.

– Det är därför vi ska kliva in. Vår tanke är att utforska och bygga upp under 2024 och sen testa. Vi vet att vi redan har en modell som är applicerbar på många olika grupper och ur många olika perspektiv, men vi behöver titta på var vi behövs nu. Och sen ska vi under år två ”go live”, säger Synnöve Corson.

Hon beskriver att i såväl ungdomsprogrammet som i föräldraprogrammet behöver både ungdomar och föräldrar den trygga och stabila knutpunkten i form av en fast stödperson som kan navigera och hjälpa till att tillgängliggöra allt det stöd som finns i samhället och skapa tillit till dessa nätverk.

– Det här föräldrastärkandet är också ett viktigt förebyggande arbete för att slippa att ungdomarna ska råka illa ut senare, säger Synnöve Corson.

De kvalificerade stödpersoner som man använder i de båda programmen är anställda, inte volontärer. Poängen med det är att med en anställning kommer också ansvar och ett tydligt åtagande. Detta behövs när stödpersoner ska jobba indi­viduellt utifrån en strukturerad plan över tid.

– Och så jobbar vi med utbildning, vi hand­leder och stämmer av. Det ingår i uppdraget och vi skriver årslånga anställningar, där de är tim­anställda vid behov. När stödpersonen får ett uppdrag formaliserar vi vad det innebär, samt under hur lång tid och hur många timmar det löper, säger Hanna-Liisa Juntti.

Vad betyder då stödet från Erling-Perssons Stiftelse?

– För ungdomsprogrammet att fortsätta möjlig­göra någonting som ger resultat och där vi i dag har kö och efterfrågan. Att kunna fortsatt sätta det här på plats och implementera ett nytt sätt att arbeta, särskilt i förhållande till socialtjänsten. Men det tar tid, så vi vill kunna ta oss den tiden och få möjlighet att hjälpa fler, säger Hanna-Liisa Juntti och Synnöve Corson fyller i:

– Och när man tar familjeprojektet handlar det ju mycket om att ta nästa steg och möta det behov och de samhällsutmaningar som vi står inför just nu. Det är en väldigt spännande resa som vi gör tillsammans med Erling-Perssons Stiftelse där vi vill bredda det familjestärkande arbetet som vi redan har påbörjat för en del av målgruppen. Nu ­kommer vi att kunna kliva fram och möta fler utsatta barns behov.